tisdag 23 oktober 2012

Dålig Dunn och en Scavino



2 flaskor Dunn Vineyards, Howell Mountain Cabernet Sauvignon 2007 beställdes från SB för några veckor sedan. Flaskorna anländer, jag hämtar ut en men skickar tillbaks och beställer en ny då lacken är söndertrasad och den blottade korken ser lite småskum ut. En ny flaska hämtas lite senare ut. Första provflaskan sprättas dagen en saftig tournedos skall inmundigas med diverse tillbehör. Förväntningarna är höga då de Napa cab's jag druckit av godkänd till bättre kvalitet nästan alltid gett mig gåshud.
Stora mängder fällning. Doften är bra men i ganska hög utsträckning fruktbefriad. Doften är rent av lysande i någon minut. Sedan kommer ett anslag av källare i dåligt skick, diskret pappdoft och den lilla frukt som fanns försvinner helt. Vinet smakas och är i munnen väldigt tanninbefriat med hög, stickande, och ofin syra. Flaska två öppnas, dessvärre slår samma obehagliga doft upp ur glaset efter en stund. I munnen är även detta vin ganska platt, surt och otrevligt. Korkar och lack inspekteras väsentligen utan anmärkning. Tråkigt, skumt och oväntat. Flaskorna lämnas tillbaks (i en stund av yttersta tacksamhet för SB's policy med avseende på retur), jag beställer inga nya trots att detta är ett vin som borde falla mig i smaken ypperligt. Kanske borde jag prova igen eller avvakta och invänta -08:orna i förhoppning om att de släpps på SB.

Innan vinet helt dömdes ut antecknades följande: Tjock blårött, mycket fällning i flaskan. Stor doft direkt vid öppnandet. Generöst blomparfymerat, lättare målarlåda och ett uns cassis samt annan mörk frukt genom plommon och björnbär. Diskreta källardrag, lyxigt runda och välhanterade fat på nosen genom fint kaffe och mikroskopiskt vaniljanslag. Källardragen växer efter 5-10 minuter och är ej längre lika trevliga...

Vinkällaren ligger på annan ort, det som finns hemma som kan matcha maten får bli en standardbarolo från -06 istället.
Paolo Scavino, Barolo 2006 är även det direkt öppet med ganska djup färg om jag jämför med diverse traditionella Barolos som druckits på senare tid. Färgen går i blodrött och ser ut att nyss ha lämnat det lilablå stadiet.
Nagellacksflaska, tjära, viol och lite russin är det första som dyker upp. Frukten går åt det mörka hållet men vissa rödare drag finns på plats. Nagellacksanslaget är i början störande, lugnar successivt ned sig fint och mer frukt samt ek får plats. Nyhyvlat och lackbehandlat träbord beskriver faten bra. Katrinplommon ackompanjerar tidigare nämnda russin, noter av brunt farit dyker upp.
Pigg syra, strama tanniner som inte domderar alltför mycket i början av smaken. Smidiga övergånger. Längden är bra men präglas delvis av hetta och fatbeska. Jag tycker att tanninerna blir mer framtädande efter någon timme. För mig dricks detta vin bäst efter ytterligare några år i källaren trots en del publikfrieri. Betyg kanske något generöst, förklaras kanske av glädjen över ett korrekt vin utan alltför stora förhoppningar. ++

onsdag 17 oktober 2012

Nivole


Michele Chiarlo, Moscato d'Asti, Nivole 2011 är en ljus och lätt bubblande varelse.
Generöst med mogna fina päron och päronsplit där vanilj kan skönjas. Svag not av regning stenklippa. Jag får försiktiga botrytisvibbar, ställer mig dock tveksam till att druvorna i praktiken angripits. 
Sött, som bara den. Syra finns och är minst sagt nödvändig, hade i min smak kunnat vara än högre. Runt och fint med noter av päronsplit även i munnen. Längden är inte särskilt märkvärdig men den skämmer inte riktigt ut sig heller. Trevligt litet vin. 
Dricks med god behållning till efterrätt bestående av plättar och jordgubbar. Nästa gång gör jag en päronsorbet som kompanjon. Testar även en sipp till toast med löjrom från Kalix, inte helt otippat en dålig kombo. +

söndag 14 oktober 2012

Några Barolos och ett Eiswein


Poderi Aldo Conterno, Barolo Cicala, 2006. Klart rött med en ytterst diskret blå kant. Direkt vid öppnandet osar en fin parfym med både blomster och trevlig målarlåda upp. Vidare hittar några tryfflar sin väg till ytan. Eken är mycket fin och finns där fint i bakgrunden. Violer och härlig mineralitet via lite play-doh-lera.
Ordentligt tilltagna, omogna, rejält uttorkande men skitsnygga tanniner. Knivskarp syra är där och balanserar upp riktigt fint. Mineraliteten återfinns även i smaken vilken är rund, stannar kvar väldigt väldigt länge och är uppbygd av fina frukter snarare än kraftig ek. Det känns som att detta vin skulle vinna med 10+ år i källaren, det är stort och jävligt fint. Passar ypperligt, och lugnas ned något, till en riktigt fint bit ren, murklor och rotsaker. +++

Fontanafredda, Barolo Serralunga d'Alba, 2004. Klarrött med tegelkant, diskret åldrat utseende. Jordgubbssaft bolmar ut ur glaset. Ek påtaglig men utan att bli alldeles för mycket, inte lika elegant som i vin nummer 1. Gräddkola som sveper in lingon, jultoner genom nejlikestoppade apelsiner och salmiak. Under flaskans liv (ca 5 timmar) slår det mig hur Önos jordgubbssylt och saft fortsätter att ösa på i glaset. Börjar för mig kännas som en ganska typisk markör för detta vin i moderna årgångar.
I munnen mesigare tanniner än väntat, visst har de mognat och slipats lite men vinet känns som ämnat för relativt tidig konsumtion. Överlag bra i munnen, inget som sticker ut. Godkänd, men ej briljant, eftersmak. Starkt +

Roagna, Barolo Vigna Rionda, 2006. Har samma klarröda utseende med brun kant som Fontanafreddan. Här doftar det häststall och källare, nästan stinker. Djupt inne i källaren hittas rödfrukt med körsbär i fokus, men visst finns här även en och annan liten fin jordgubbe. Kaffe, läder och en liten ros hittas också åt. Överlag är de funky tonerna väl påträngande första timmarna, efter 4+ timmar lugnar den ned sig och vinet blir hela tiden bättre och bättre.
Klart uttorkande, välbalanserat och med bra längd. Upplevdes först som lite snipigt och att något saknades, dessa tankar försvann med luftning. Är idag mycket bra med luftning, kommer nog bli lysande. ++(+)



Ruppersberger WZV Hoheburg, Linsenbusch Riesling Eiswein, 2009. Mycket ljust citrongult. Extremt tydlig Rieslingnäsa utan minsta antydan till botrytis. Ananas, mineraler och lite citrus dominerar i luftrummet.
I munnen härlig syra och påtaglig sötma som möts bra. Lite ihåligt i mitt men klart fint, gott och med bra längd. Starkt +

söndag 7 oktober 2012

Har du dött nu, din jävel?

Roagnas Dolcetto d'Alba 2007 provas för x:te gången. Jag har tidigare tyckt att det börjat gått utför varpå jag ställer mig frågan om vinet nu är terminalt och håller på att avlida. Suget dök upp som en blixt från klar himmel då några levain's avbakades i ugnen.


Semi-moget utseende med härlig transperens och nu total avsaknad av blå-lila drag.
En härlig parfym som direkt öppnar upp med viol, andra lila blommor, lite lim, syrliga hallon och på djupet grävs, med viss möda, en fin ekhandling upp. I doften dyker även körsbär och ett uns mineraler från salmiak.
Lätt lätt vin i munnen med små nafsande mogna tanniner och frisk citrussyra. Lite mineralsälta dyker upp och utgör tillsammans med trä grunden för en eftersmak med av absolut godkänd längd.
Idag inte bättre, men ej heller sämre jämfört vid lanseringen. Bara lite mognare och lättare. Tveklöst bättre än de senaste 2-4 gångerna jag druckit vinet. Får mig att tänka på oturlig flaskvariation eller eventuellt tunnelbeteende? Resterande flaskor kommer nog drickas upp inom några månader. ++