fredag 20 november 2009

Pio cesare langhe nebbiolo -06


Ikväll dricker jag Pio cesare langhe nebbiolo -06 för första gången i mitt liv.
Ett intresse för piemonte har byggts upp hos mig, detta utan att ha druckit alltför många nebbiolobaserade viner. Detta vin i en trevlig prisklass verkar vara minst sagt prisvärd efter att ha läst diverse recensioner.
I mitt glas visar den upp en klart dov röd färg med svagt blå nyans. I näsan sitter det en liten gubbe, han är en blommig och fruktig gubbe med lite kryddor (nejlika i spetsen) på sig. Vidare sitter han och gnider in jordgubbar i lakrits och cognac för att sedan lägga dem i små fina ekfat.
I munnen har vi höga syror, absolut mer påtagliga än tanninerna. Vinet är smalt men ändock inte alls tråkigt i munnen. Tillsammans med en skapligt långeftersmak där tydliga nejlikor återfinnes utgör mitten höjdpunkten i vinets smak. Ytterst nära två plus. +

Väldigt gott vin till ett vettigt pris. Bör och skall inhandlas gånger flera i framtiden!

Renens vänner


Till kvällens renrostbiff med murkelsås och pressad potatis skall 3 olika viner få visa sina goda/onda sidor. Ståendes från vänster: Les dames de vergy -07 från Hautes-côtes de nuits, Chateau mont-redon -05 från Chateauneuf-du-pape samt Morone -06 från Montepulciano.

Enligt given ordning är Les dames först ut: Vid öppnandet av flaskan uppstår en otrevlig jästdoft, denna blåser snabbt bort. Väl i glaset efter någon timmes luftning visar sig frukt av alla de sorter. För att nämna några hittas röda vinbär i spetsen, bakom dessa finns rönnbär och hallon som tydligaste aktörer. Kraftiga fattoner återfinns, framförallt vid forcerad inspiration då det blir näst intill otrevligt. På något sätt beter sig doften konstigt, men inte alls otrevligt, jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Väl i munnen har vi en otroligt syrad saft vilken skriker om att bli återlämnad på systembolaget. Utan tvekan har vi här en defekt rackare, återlämnas för att bli utbytt mot en ny flaska av samma sort. Förhoppningsvis blir det en trevlig återförening där vissa av dagens dofter mer än gärna får komma på återbesök. -

Näst ut har vi Chateau mont-redon från CdP. I glaset visar den svagt blåröda vätskan upp en häftigt kraftig men ändock smal fruktdoft, det är som att små pilar fullmatade med must gjord på mörka bär skjutits rakt in i näsan på mig. Vidare doftar vinet tydligt av kaffe, animalier är på plats i form av ett vackert stall. I munnen finnes initialt en perfekt balans, tanninerna biter sig kvar något längre än syran och tar över showen litet. Riktigt bra tryck med sköna relativt kraftiga syror och tanniner! Vinet har en bra men inte exceptionell längd, denna utgörs främst av kaffe, fat och animalier. Jämfört med kvällens andra viner är mont-redon bäst, kan även tänkas bli litet bättre med åren. +(+)

Sist ut skall morone få visa vad han går för. I glaset har vi en tydligare blå ton än tidigare vin, även ett mer kompakt och djupt intryck visuellt. I näsan har vi mandelkubb, körsbär, körsbärskärnor och allmänt tydliga fat. Bra men inte jättehäftig doft. I munnen har vi tanniner som spöar skiten ur syrorna. Mandel/fat i mitten av smaken, relativt lång med trevlig eftersmak av körsbär. Inte superroligt vin, kommer definitivt bli litet bättre med tiden men är absolut okej redan idag. +

söndag 1 november 2009

Tvärvinoskapligt

Stående från vänster: Moulin de cassy -06, La tour de by -04 samt Costasera amarone -06.

Vi dricker blint, kanske lite fjantigt då artbestämmandet ej torde vara några större problem. Alla i sällskapet prickar in rätt vin på rätt plats. Dock ej helt utan problem med avseende på bordeauxarna då merparten av oss är nybörjare.

Moulin de cassy är härligt röd i glaset med en vag ton av blått. Doften som är relativt knuten tidigt i skedet är inte jättehärlig. Det första som slår mig är en doft av mandel och tydliga fattoner. Vidare finnes svaga animalier, något som övergår i mer och mer frukt ju längre kvällen lider. I munnen har vi kraftiga omogna ganska jobbiga tanniner. Vinet är kortare i smaken än de andra vinerna ikväll, även tunnare. Tydliga fat även i munnen. Både i smak och doft blir vinet bättre under kvällen, men någon jättehöjdare är det dock inte. 0

La tour de by har bruna vackra toner i glaset. Den röd-bruna vätskan erbjuder mycket animalier i doften, en mysigt möglig källare är också på plats. Även detta fin har en ganska tydlig fatbehandling. Under den rustikt smutsiga doften döljer sig en del frukt, då främst plommon. I munnen börjar vinet överraskande slankt, något som dock ändras i mellan- och eftersmak då den blommar ut och blir fylligare. Snygga mogna tanniner som ej på något sätt är för uttalade. Bra längd på eftersmaken. Smaken går verkligen i faser. Initialt har vi tydliga animalier, dessa övergår i en tilltalande fruktighet som i sin tur återgår till animalia, en härlig smak av lufttorkad skinka stannar tills eftersmaken klingat av helt och hållet. Gott vin till ett bra pris! +

Costasera Amarone är blåröd i färgen. I doften är den otroligt fruktig där fikon, röda vinbär och granatäpple är tydligast. Att penetrera väggen av söt fruktighet för att fina fler och andra dofter är för mig omöjligt. I smaken är den inte helt oväntat väldigt fruktig. De röda vinbären och granatäpplena finns även här. Med en ytterst svag sötma, kraftigare och omognare tanniner än la tour de by och skaplig längd blir detta kvällens näst godaste vin för mig. En riktig saft/fruktbomb, kan nog vara ytterst tilltalande i rätt kontext, något som jag tyvärr inte fick uppleva ikväll. +(+)

söndag 25 oktober 2009

Domaine du Vieux Lazaret 2007


Lördag kväll, klementinmarinerat ankbröst, pressad potatis och en härligt hemstyrd apelsinsås.
Till detta skall en ny krigare från Chateauneuf-du-pape testas. För 189:- på systemet känns denna lirare helt klart värd en chans.
I glaset har vi en högst transparent blodröd vätska. Det första och överlägset kraftigaste som olfactorius utsätts för är etanol. Sprit, alkohol, etanol, etyl. Vad du än vill kalla det för så finns det här och är ej särskilt charmigt. Bakom ridån ses dock en blommig och svagt parfymerad doft av syltade röda bär i en källare.
I munnen har vi härliga, om än i min smak något tunna, tanniner. De syltade bären förnims beskedligt. Balans, något för tunn (då framförallt mitt) och härlig initial sötma är ord som väl beskriver drycken. I smaken till skillnad från doften är vinet absolut inte för etanoligt. Med en viss avsaknad av tryck och komplexitet är vinet absolut inte dåligt. Men ej heller jättebra. Doften var det som framförallt drog ned intrycket något. Till maten fungerade vinet ypperligt. Jag ser inte mig själv rusa till systemet efter fler flaskor den närmsta tiden, ej heller skyr jag att köpa en till strö-flaska någon gång. 0

lördag 24 oktober 2009

Chateau Bouscassé -05 vs -06


Chateau bouscassé -05 respektive -06

Till kvällens lammracks med gotländskt ursprung skall två flaskor vin från madiran härja fritt.
Kryddat med rosmarin, vitlök, timjan och dijon tros bouscassé kunna utföra ett skapligt arbete, de testas blint.

Ett: Har fått luftats ordentligt i cirka 2 timmar. Det doftar bär! Då framförallt mörka bär med svarta vinbär i spets, vidare hittas hallon, körsbär, lakrits och en relativt gedigen fatkaraktär.
Vinet har en blåröd färg och suget efter att smaka stiger. I munnen får jag dock en relativt otrevlig upplevelse. Med obalans, kraftiga konstiga tanniner och uttalad platthet börjar det hela ej särskilt trevligt. Denna ytterst sträva saft bör dock ändras avsevärt med tiden. Efter ytterliggare ca. 2 timmar hänger samma trevliga dofter kvar. Vidare har smaken blivit otroligt mycket mer tilltalande, en antydan till komplexitet kryper fram. Tidigare nämnda platthet är avsevärt avlägsnat, dock ej totalt. Tanninerna har gått till sig något, jag känner dock ett påtagligt behov av ytterliggare något år i vertikalläge innan ny upphällning i glas då detta skulle kunna bli mycket trevligt. I slutändan njuter jag ändock av vinet, men först efter minst 4 timmar av luftning och misshandel. 0(+)

Tu: Också denna prins är blåröd till färgen, dock ej lika intensivt blå som nummer ett. Här är det lite fruktigt med vissa animaliska inslag. Små ganska trevliga gröna toner tittar in. Även här finner jag svarta vinbär och fat av relativt liknande karaktär . Vid första smakprovet (2 timmar post dekantering) börjar en trevlig impuls av cassis och karljohansvamp att spridas i chorda tympani och glossopharyngeus. Även detta vin är något oblanaserat och bjuder initialt på platthet samt bråkiga tanniner, ej i samma utsträckning som ettan men ändock påtagligt. Har också ganska bra längd på smaken. Är vid detta tillfälle betydligt trevligare än sin vän nummer ett. Allt eftersom timmarna går förändras dock placeringen, visst vinner även tvåan på lite tid ute i luften men ej lika radikalt som ett. Även här ses en potential att vinna på lagring. Lika stora förhoppningar som på föregående vin finns dock inte. 0(½+)

Tre: Vin nummer ett visar sig vara -05, något som prickas in av två av tre deltagare i kvällens bjudning. Utan gedigen uppvärmning i karaff dricker jag mycket hellre -06:an i dagsläget. Med uppvärmning/lagring ser jag -05:an som klar favorit där komplexitet och smak förväntas slå -06 på fingrarna.

onsdag 14 oktober 2009

3 de valandraud

3 de valandraud -05

Onsdag kväll. Barolokokt ost och 'tre latte' ost, glädje och en sovmorgon på Torsdag. För mig ett perfekt tillfälle att få plocka fram en liten vän från 2005 med sina rötter i st. emilion.
Skruva. Dra. Hälla. Lukta. Aaaaaaah. Denna röd, brun, blåa (med tydligaste nyanser i nämnd ordning) skapelse ger omedelbart ifrån sig härliga dofter. Här hittas nysågat rostat virke, mörka bär med en touch av nypon, kaffe och en gnutta choklad. Toner av svarta vinbär eftersöks flertalet gånger, detta visar sig vara ett sökande som aldrig besvaras. Några större förändringar över tid tycker jag inte äger rum, kaffedoften är den mest påtagliga vilken stoltserar i all sin prakt från början till slut.
Väl oralt utför denna balanserade dryck underbara danssteg. Kraft och elegans är påtaglig, härligt tryck med god mellan- och eftersmak. Bra längd! Initialt toner av mörka bär. Något senare hälsar mr. mandel på i munnen, han växer allt eftersom och stannar hela kalaset ut. Sammanfattningsvis ett riktigt bra vin väl värt investerade kronor. Absolut drickfärdigt nu, tveksam till häpnadsväckande vinster genom lagring. ++

lördag 10 oktober 2009

Fonterutoli*2

Utan att ha provat alltför många chiantiviner (än mindre classico) skall två stycken testas blint ikväll. En castello di fonterutoli -04 mot fonterutoli -07, två viner jag köpt och förvarar nedom havsnivå. Kanske detta låter som en solklar och given blindtest för de flesta med avseende på artbestämning. Med avseende på teori torde det vara det även för mig, men detta återstår att se.
Som tillbehör serveras en carpaccio av ryggbiff följt av entrecôte med baconlindade päron fyllda med cambozola, till huvudrätten får en trattkantarellsås visa upp sig.


Vätska #1: Mörk och djupt röd vätska droppar ned i det första glaset. Omedelbart levereras stora dofter. Jag befinner mig i ett stall, sedan barnsben har jag varit löjligt förtjust i blommor. Med en blomkrans runt huvudet äter jag körsbär och mandel, livet är underbart!
Jag smakar på mitt eget blod, körsbär fyller min mun. Förutom en något för tunn eftersmak för betyg i topp levererar mina vätskor goda kraftiga tanniner och syror i balans. Det smäller och brinner i munnen, något bråkiga och unga tanniner sparkar ned mig. Jag reser mig upp och konstaterar att detta var minst sagt en bra fight, viss komplexitet och ett härligt tryck gör mig väldigt glad. Tanninerna skriker om några år till på dagis. +(+)

Vätska #2: Hej du röda fina vätska med toner av blått! Jag välkomnar dig du ytterst knutna vin med nyanser av svarta vinbär. Du kräver ett rejält tag i glas/karaff innan du visar upp dina bättre sidor, björnbär och fruktträd i blom är vad jag närmast associerar dig med. Med omogna tanniner som möts upp relativt bra av syra är du bra. En tunnare mitt och slut jämfört med #1. Jag tycker som sagt att du är väldigt bra, dock inte bäst ikväll. Jag placerar dig utan större tvekan som ynglingen ikväll, något som visar sig vara rätt. +

lördag 26 september 2009

Cuvée Vatican 2007

Ett, tu, tre. Chateauneuf-du-pape - Cuvée Vatican 2007 hälls upp i bägaren.

Till ett stycke mörad entrecôte, sparrissallad samt hemgjord bearnaise skall denna lilla lirare få presentera sitt sanna jag. Utan några ritualer av det mystiska slaget dekanteras och serveras vår vän. Under dekanteringen förnims en smått obehaglig jästdoft, något som lyckligtvis är som bortblåst efter själva proceduren (är det jag som luktar?).
I näsan idkas det älskog! Inbjudna till kalaset är en kompott av röda bär med hallon i spetsen och en liten ensam ek. Den erkände slagskämpen cassis tittar förbi oinbjuden, dock endast för att lämna scenen lika snabbt som han kom. Kommentatorn smiter in och beskriver akten som "tung, järnhaltig, etanolrik och fruktig".
Efter denna härliga akt skall det smakas. Vi har torra och trevliga tanniner, mot dessa svarar syran svarar upp på ett bra sätt. Bra tryck i mitten med en ljuv hallonsmak, dalar tyvärr bort litet för fort. I dagsläget något för krutig med utebliven önskvärd komplexitet. Doften överträffar onekligen smaken. Jag kommer ej köpa fler flaskor av just denna lirare då den ligger något för högt i pris kontra vad som levereras smakmässigt. Dock är detta onekligen ganska bra skit, skulle nog bli något bättre efter några år hos Fritzl. +(+)

lördag 19 september 2009

Amarone x 3

Ståendes från vänster: Amarone Selezione Antonio Castagnedi -05, Tommasi -05 & Amarone classico Ca' montini -06.

3 krigare från venetien skall ikväll slåss på ett slagfält av gräslök och fettinjicerad rostbiff, sallad med nektariner, parmesan och druvor samt ett stekt bröd och portvinssås. En cointreau-pannacotta får avrunda kriget.

Amarone Selezione antonio castagnedi -05 är först ut. I glaset ses en djupt mörkröd vän med vissa lila accessoarer. Vi sätter oss i ett välsanerat stall, här inne finns det romrussin, annan mörk torkad frukt och några trevliga blombuketter. Efter lite mer än en timme i stallet slänger någon in lite fikon och dadlar i stallet.
Vi smakar på vår vän, och wow. Detta är balanserat och relativt komplext. Den lilla blombuketten hittas även svagt i munnen, så även den torkade frukten. Det river ganska bra i kinderna, syran gör sig absolut påmind, det här gillar jag! Med en bra längd är detta utan tvekan kvällens godaste vin för mig, både med och utan mat. Jag ser utrymme för ytterliggare förbättring med åren. På måndag löper jag till bolaget för inköp! ++

Härnäst inspekteras Tommasi Amarone della Valpolicella Classico -05, här har vi klart och djupt blod. Börjar knutet i glaset, öppnar upp sig med tiden och jag förflyttas till en mineralklippa vilken nyss träffats av ett friskt regn. Vidare snurrar plommon och lakrits varv efter varv runt kring mina conchor.
Tanninerna spöar upp mig ordentligt, här snackar vi kuk. Mineralerna hittas åt även i smak. Vi har en något för inkompetent syra som inte kan svara upp mot tanninerna i min mening. En viss sötma som varken förbättrar eller försämrar intrycket. Efter en kort visit i munnen är detta absolut kvällens bottennapp, gör sig ej heller riktigt bra till maten. 0

Den tredje musketören har producerats av Ca' Montini, vi kallar honom Amarone classico -06.
Klart tegelröd bjuder vinet på härliga dofter av romrussin, animalier, hö och en väldigt svag (och faktiskt inte obehaglig) puff av UVI. I jämförelse med övriga kombattanter är tanninerna ej lika uttallade, dock ej för mesiga då de trots allt är medelkraftiga. Med en bra syra, avslutning och angenäm smak av hö har vi kvällens tvåa i detta vin. Trevligt, varken nära första eller sista platsen ikväll. +

Hello winner!

tisdag 15 september 2009

Italienskt blod

Farnese 2005 -montepulciano d'abruzzo
I glaset syns ett klart och djupt röd-lila vin. Frukt, frukt, frukt är det första som träffar n.olfactorius. Efter litet sniffande känns mörka bär med svarta vinbär i spetsen samt mandel som de tydligaste krigarna. Mjuka tanniner, måttlig syra samt en något för hastig visit i munnen renderar ett något för platt och tråkigt vin för min smak. 0

Ca'Marcanda promis 2006 - Angelo Gaja, toscana
Klart, grunt rubinrött vin träffar härnäst mitt glas. Med en kraftigt blommig (ros/lilja?) doft öppnar vi dörrarna för stundande toner av röda vinbär och en svag skymt av parfym. Trevliga dofter, har dock svårt att placera ut fler associationer. Mjuka tanniner, svag syra och kort smak lämnar mig hängande med ett trånande efter mer kuk! Behaglig och tråkig. 0

Klar, grund och röd vätska med bruna inslag ligger längst nere i min vätskebehållare. En tydlig doft av lakrits visar sig, vidare finner mina vänner tuggtobak, mandel och blommor av okänd art fotfäste i lamina cribrosa. M. buccinator får stryk av de riviga tanninerna, en ansenlig mängd syra säger hej. Smaken stannar kvar ett bra tag, viss mandel visar sig även här. Mycket positiva förändringar äger rum i glaset under ca. 1 timme, både med avseende på doft och smak. Vi välkomnar denna nyfunna älskare till de mörkare områdena av mitt bohag då den är kvällens härskare. +(+)

Fonterutoli 2007 - Chianti classico
Djupa blodröda vätskor tilltalar mig. Det är något visst med rushaltiga drycker, kroppsvätskor och skor i denna nyans. Denna blodröda vätska är något knuten men bjuder på lite cassis och päroncognac. Påtaglig syra samt angenäm smak som stannar lagom länge i munnen är härligt. Detta i samklang med fylliga tanniner leder mig till att köpa några flaskor fonterutoli 2007, även den oprovade storebrodern (-05) kommer köpas in i mindre mängd. Kommer behöva ett antal år i skymundan men torde så småningom ge roliga kärleksmöten. +

Rött vin med en väldigt svag brun ton skådas i glaset, påtagligt djup. Mörka bär, källare, russin och lufttorkad skinka fräser förbi i näsan. Behagligt men är antagligen inte botemedel mot erektil dysfunktion. Kraftiga tanniner drar i kinderna. Syra av den svagare sorten samt en påtaglig sötma får mig att inte vilja dricka detta vin till så mycket annat än viss ost och choklad. +

Giuv 2006 - Aglianico del Vulture
Som jag förstått det häller vi nu upp ett av få "respektabla" sydligare italienska viner, spännande. En mörkröd krigare iklädd blå scarf visar prov på tät- och klarhet. Smör/animalier, peppar samt buskage/gräs (relaterat till tjärnsjöbäckens nu uppdämda finare fiskepartier) presenterar sig. Kraftiga otämjda garvsyror, etanol och en medelhög syra får mig att rygga tillbaks. Något kort. Skulle kanske utvecklas till ett vin i min smak, men är i dagsläget ej tilltalande på nog många plan. 0

söndag 13 september 2009

Chateau labadie 2005

Dekantering äger rum kring på eftermiddagen. En sluten doft med toner av svarta vinbär visar sig snabbt. Doften utvecklas relativt mycket under den första timmen i karaffen; toner av mörka bär, fuktig källare och svag ceder tittar fram.
Efter ytterliggare 2 timmar är det mesta som bortblåst, en förnimmelse av svarta vinbär finns kvar, i övrigt svagt blommigt men mest grönska.

Vinet smakas aldrig av förrän förrätten är klar, till en sparris- och champinjonrisotto skämmer labadie inte ut sig. Glaset ser ut att innehålla en blandning av arteriellt blod och hallonsaft. I munnen hittas de svarta vinbären igen, dock inte på något sätt dominerande i detta friska vin med något spretiga tanniner och lätt utstående syra. Något kort men gott!
Vinet smakas även tillsammans med dagens huvudrätt, tournedos med hasselbackare samt murkelsås och en sås gjord på kantarell/fårticka. Till en början angenämt men faller relativt platt och försvinner snabbt ur min mun. Labadie står ej upp emot maten och blir tyvärr något intetsägande. Inte en total felträff men ej heller en matchning värd rekommendation. +