söndag 30 september 2012

Domaine Santa Duc Gigondas

Domaine Santa Duc, Gigondas 2007 plockas fram ur källaren. Används som glädjeämne under tiden 50+ liter trattkantareller rensas, ett inte alltför roligt arbete som tog cirka 2 timmar. Spännande att se vart vinet står idag.


Relativt opaque men ej heltjockt med blåaktig kant. Det första som slår upp ur glaset är fint syltade björnbär och körsbär. Relativt mörkt fruktdrivet på näsan men här finns toner från andra register. Likörcognac, kaffe och häststall bidrar till en bra sammansatt doft som dock är lite spretig och burdus. Lite blomster dyker upp, gangstern bredvid mig preciserar dessa till kaprifol, men jag undrar hur fan kaprifol egentligen doftar? Detta tolkas i vart fall som en del i den berömda garriguen.
I munnen ett klart fylligt vin med mastiga snygga tanniner och en hög syra som möter upp ypperligt, även här något burdust. Lite peppar kan anas. Bra längd och eftersmaken är riktigt rund och har en mysig fudgeprägel till skillnad från det initiala bombardemanget.
Dracks senast för ca 1,5 år sedan och har sedan dess blivit bättre integrerad men vi är inte framme riktigt än, de 15% är klart bättre invävda idag. Har endast en flaska kvar och den har stoppning för att bäst avnjutas om cirka 5 år. Mycket bra till en redig och gräddig svampmacka, Parker med sina 94p hittar dock något i detta vin som jag inte riktigt gör ++

lördag 29 september 2012

Restaurangbesök - Sassella Le Tense

Inför kvällens restaurangbesöks sprättas en flaska av mindre typ från systemets ordinarie sortiment.

Jeanmaire Champagne Cuvée Brut N.V. sprättas, ljust ljust citrongult med ivriga små bubblor.
Öppnar upp bra med fokus på äpplen med svag pärondoft, en del mineralitet och rostat bröd. Ganska snabbt tar brödtonen överhanden i glasen och så värst mycket komplexitet kan jag väl inte säga att här fanns.
Pigg syra och spritz, citron och äpple i munnen. Lite ihåligt och spritigt i övergången till eftersmak. Att alkoholtonerna slår igenom trots bara 12% känns lite tråkigt. Sammanfattningsvis tycker jag ändock att vinet är ok. Håller tveklöst Pol Roger högre i klassen och denna flaska kommer nog inte köpas igen. 0


Sassella Le Tense från Nino Negri 2008 hälls upp i glasen på restaurang Mezoyo i Sundsvall. Skall ackompanjera min tournedos med tryffelpolenta och kalvsky. 
Ljust tomatröd med brunorange kant, rejält transperent. Jag blir lite orolig att vinet skall vara dåligt då det snarast ser ut att vara från sent 90-tal och inte från 2008. Mina farhågor stillas ytterst fort då vinet är toköppet och bjuder på en ganska typisk nebbiolo/chiavennasca-näsa med fokus på rödfrukt, diskreta rosor och en del fint osande lösningsmedel. Hallonbåtar och lingon är främst vad som driver frukten framåt. Ganska tydlig ek-kakao men inte så jag stör mig i början, efter någon timme tar den dock över scenen mer och mer. 
I munnen har vi en fin balans med fin hög syra och lite tama snälla tanniner. Känns onekligen svalodlat. Otvivelaktigt gott men också lite tråkigt. Svag ek- och spritbeska skickar ut vinet i en eftersmak som är av bra längd. Vinet tämjs och är riktigt bra till maten. En ny trevlig bekantskap, dock med vissa skönhetsfel enligt mig. +

Mycket trevligt restaurangbesök där bra mat, vettigt prissatta viner och en trevlig sommelier lyfter upplevelsen. 

fredag 21 september 2012

Vinet och miljön


Underhållning under tågresa från ett kallt Norrland till ett än kallare Stockholm. 
Skriven av Britt och Per Karlsson som ligger bakom BKWine: "Vinet och miljön - Ekologiskt, biodynamiskt och naturligt".


Boken inleder med historik, demografi och beskrivning av grunderna såsom jord, rötter, gödning m.fl.. 
För mig en intressant, och nödvändig, introduktion som följer en tydlig röd tråd. 
Texten fortsätter med sjukdomar, olika skadedjur och skademekanismer samt bekämpningsstrategier mot ovan nämnda dysterheter inom ekologisk-, biodynamisk- samt konventionell odling. 
Vidare avhandlas, tämligen minutiöst, regler och förhållningssätt inom de olika grenarna av vinjordbruk. Även arbetet i källaren och diverse problem och brister i regleringen av detta diskuteras. Boken avslutas med en presentation av ett gäng producenter, deras åsikter och erfarenheter samt en del provningsanteckningar. En välkommen och lättsam andra del som av förklarliga skäl har sitt fokus riktat mot Frankrike. 

Överlag är det en välskriven, lättläst och högst informativ bok. Relativt många, adekvata och oftast vältagna bilder ackompanjerar texten på ett fint sätt. Som tidigare nämnt följer den även en röd tråd på ett bra sätt.
För mig är boken ett stort plus och utropstecken. Främst kanske för att jag innan läsning hade minst sagt dålig koll på vad de olika begreppen och odlingsstilarna innebar. Författarna lyckas bra med att skriva boken utan att tydligt förespråka det ena eller andra tillvägagångssättet. Vidare får jag känslan av att de, som sig bör, har utfört ett grundligt researcharbete.
Jag har ej tidigare läst något av Per och Britt, denna får mig dock att vilja läsa något av deras äldre verk. 

Innan jag läste boken var jag tämligen obrydd hur vinmakaren arbetar i sin gård och källare så länge slutprodukten är bra. Efter läsning har jag nog egentligen samma inställning men jag har några till typer av vin är sugen på att prova. Inte minst hålla utkik efter eventuella ekologiska- eller biodynamiska certifikat på framtida flaskor och då använda boken som uppslagsverk för vad just detta innebär. 

Ska jag nämna något negativt är det en sak jag i efterhand kommer att tänka. I bytet mellan avsnitt upplevde jag 3-4 gånger att man repeterade nyligen utskriven information. Det förstörde dock inte helhetsupplevelsen av boken och det rörde sig om 1-4 meningar åt gången. Inget jag hade tänkt på om jag inte sträckläst skapelsen. I grund och botten vet jag inte om jag önskat det på annat sätt, jag tänker på den framtid då jag kommer slå upp något och kanske inte vill bläddra bakåt för att förstå sammanhanget. 
Någon enstaka bild upplevdes som intetsägande eller ofokuserad. Den absoluta majoriteten bilder var både bra och passande, ofokuseringen tror jag egentligen har att göra med dess tryckta form och inte bristande bildkvalitet.

Rekommenderas till alla som inte har stenkoll på de olika tillvägagångssätten men vill läsa om dem och/eller ha som uppslagsverk.
Finns för 293:- hos bokus samt 297:- hos adlibris

tisdag 18 september 2012

Blandad kompott


Lanzerac classic 2005 är en bordeauxblandning från Stellenbosch. Provas helblint på egen hand.
Blodrött fint vin med brun kant. Doftar ymnigt direkt ur glaset med päron i cognac, russin, plommon och en touch av portvin. Pepprigt med diskret grön chili/paprika, läder och en gnutta vanilj.
I munnen pigg syra, vinet upplevs som klart uttorkande. Syrran stannar bra i munnen och gör mig glad. Lite ek och syrapräglad eftersmak som är av bra längd. +
Blint placerar jag vinet som svalodlat från nya världen. Sydafrika, shirazblandning med pinotage från 2003-2005. Är initialt inne på cabernet franc men tycker inte det är renodlat av den rasen, hittar inga associationer till sauvignon varpå bordeauxblandning helt släpps.


Cascina Ballarin, Langhe rosso, Cino 2008 är inköpt i Danmark och har spenderat några år i min källare.
Ej helt klart i glaset, också blodrött men utan tydliga sekundära färger. Stall och blåfrukt är det första som slår mig. Likör, svavel från tändsticka och ett eventuellt blåbär. Ger ett skitigt intryck där syrénbuske tittar fram efter påpekande från bordskamrat.
Det skitiga går igen även i smaken. Fin hög syra med surdegstouch. Tanniner klart med men ganska nedslipade av ålderns tand. Bra längd. Fint moget idag. +

Domaine de la Janasse, Terre de Bussiere 2007 är rött med snarast diskret lila kant. Yppig rödfrukt med framförallt körsbär och lite jordgubbar. Mörkare drag därunder av choklad och marsipan.
Initialt fint och tyglat, mot mitt drar smaken igång med både syra och tanniner som gör sig påminda. Tanninerna drar ifrån och dominerar mot sen mitt där ursprunget till tanninerna känns klart ekpräglat. Viss beska och uttorkande effekt i sen mitt. Alkoholen slår igenom litet i just denna fas. Bra längd men ej heller här exceptionellt bra. Bäst till maten, tråkigare på egen hand jämfört med Cino. +

måndag 17 september 2012

Goddag hösten...

Svalt, blött och en gnutta dystert. En större sats gryta och ett bröd tillagas för att glädja våra kalla och våta sinnen.


Till grytan serveras Chateau d´Angludet 2004. Tidigare inte omskriven här, men senaste pavan testades för ca 2 år sedan. Roströda drag i ett relativt transperent vin. 
Omedelbart osar det upp ur glasen. Det första som träffar luktbarken är lite rostade träbitar och en mjuk fin, och ganska diskret, dos av fudge. Svartvinbärssylt, kaffe och en lite animalia. Mogna päron, dill och farinsocker tittar fram efter någon timme i glaset.
I munnen är vinet klart balanserat där kaffe och lite frukt dominerar smakmässigt. Det är utfyllande och klart oblygt. Påtagliga och fint nedbrutna tanniner är idag i toppform, tror inte de varit finare tidigare och vinet kommer nog ej heller bli bättre med tiden då det skulle tappa balansmässigt. Mycket fin längd där löv och lite mognadstoner finns kvar en bra stund. Inget jättemärkvärdigt men en lysande kompanjon till gryta en mörk Septemberkväll. Sista flaskan. Den osande doften, fina balansen och den bra längden renderar ++ 


Kourtaki, Muscat, Samos N.V. inköpt i Houston, av alla ställen, korkas upp till cheesecake och några ostar. Inga anteckningar finns men vinet serveras vid ca 10༠C och ur minet vill jag minnas ett ljusgult vin med bärnstensdrag. Fullpackat med honung, aprikos och blommor. Efterhand kommer specifikt tulpannoter fram mer och mer. Inte alltför komplext men ack så gott att sitta och sniffa på. 
I munnen barkar det iväg med fortsatt tydliga honungstoner och en hög sötma som inte alls balanseras upp av syra. De 15% alkohol är inte helt invävda i övrig struktur vilket gör det lite spretigt. Vinet mynnar ut i en desto mer harmonisk eftersmak där blommor och honung lever i trevlig symbios utan att något tar över. Passar briljant både till Rosinin och kvällens kittost. Absolut gott och jag njuter i fulla drag, kanske inte så mycket av vinets kvalitet då jag stör mig på både syraavsaknad och alkoholstick. Utan snarast på grund av mycket trevligt sällskap och att jag nog är en sucker för dessertviner generellt. Starkt 0

lördag 8 september 2012

Cascina Ballarin

Cascina Ballarin är en familjeproducent som hållt igång sedan 1928. En av deras 2 barberor avnjöts igår kväll till lite blandade godsaker. Jag ser att Johan Lidby importerar, dock ej just Pilade som vi råkar ha på bordet. Tidigare provat här.

Cascina Ballarin, Barbera d'Alba Pilade, 2006. Är rubinrött med början till moget utseende, stråk av både blått och brunt. Fullkomligt osar ur glaset direkt vid öppnandet. Kaffe och nagellack är de första pigga tonerna. Multna löv och frukt visar sig ungefär lika mycket i glaset. Frukten består främst av fullmogna körsbär, annan rödfrukt utan närmare specifikation och plommon. Efter några timmar drar frukten mer mot röda vinbär och katrinplommon. Moget och fint i doften utan att vara överväldigande häftigt.
I munnen hög maffig syra, snälla mogna tanniner. Den första kontakten i munnen är härlig, efter bara några sekunder kommer en mer ekpräglad ton fram tillsammans med en mindre del alkoholbeska som tacklar av i början av eftersmaken. Detta gör att vinet känns ganska matkrävande idag. Ju längre vinet finns i glaset ju mer tar träbehandlingen över, konstigt nog. Hur som helst ett gott och trevligt vin. Detta var sista flaskan. +

Inköpt 2010 i Danmark för 150DKK.